Gyllenröda lågor vred sig mot den svarta natthimlen som ormar i vånda, medan bitter aska blandades med vinterns första snö. Genom natten ekade vreda, främmande ord som tillsammans med klagosången från dem som förtvivlat bad om nåd gav natten en övarnaturlig, grym andedräkt.

I skenet av elden, där nu alla spår av Havsfararnas närvaro i Blinda Vargens värdshus brann, satt en mörk, ärrad man med otålig ande på sin springare. Han kände det i luften, stanken. Gudarnas stank. Den var stark - många utövade inflytande här.

Hans blick strök längs skogens rand som ett rovdjurs. Alldeles för många hade kommit undan, endast sjutton hade fångats eller dräpts, de övriga hade försvunnit i skogens mörker. Men det spelade föga roll - till fots kunde ingen varnas och ingen kunde stoppa det som red en halv dag bakom dem.

Snön färgades röd och snart skar eldens vrål ensamt genom tystnaden.

Mannen höjde sin hand mot natthimlen, och utropade med en röst mer brännande än elden;

"An aarl Drakkath!"

Runtom honom höjde krigare sina klingor över kallnande kroppar och gjorde honom bifall.

"An aarl Drakkath!"

Besökarna på Blinda Vargens värdshus varnades, men inte tidigt nog. Ryttarna sköt fram ur vägens skuggor som svarta andar när folket kom utanför dörrarna. I vild panik började folket springa mot skogsbrynet, i fåfängt hopp om att ryttarna inte skulle följa dem in i mörkret. Vad som följde vad inget mindre än en massaker. Kroppar föll mot den kalla marken som löv, trots att ett fåtal försökte kämpa emot, i hopp om att köpa åtminstone ett par dyrbara sekunder för de flyende. Rättskiparen och hans väpnare uppbackade av Livsmagikern Tirbos, Bergsfolket och till stor förvåning, Den Vise Mannen, kämpade för att hålla Ryttarna på avstånd, men de var för många. De tvingades inse att slaget var förlorat och att det enda som kunde rädda dem nu var flykt - en flykt som endast lyckades på grund av en uppoffran av Rättskiparen och Den Helige Mannen.

Genom hela skogen kunde de flyende höra smärtfyllda skrik eka genom natten.

Vart de två överlevande magikerna, Livsmagikern Tirbos och Förtrollningsmagikern Hellenji försvann tillsammans med Väpnaren, Slaven Silosa och Anemmari från värdshuset, kunde ingen säga, det var som om de svaldes av skogen.

De övriga flyende, de få som kvarstod, gav sig av norrut. Men snart nog, skilde sig de tre från Bersfolket - Gopran, Billni och Hibbmi - från gruppen och satte ut för att återvända hem till sina egna marker, bort från kriget.

Slutligen kvarstod Stjärnskåderskan Diaima, Magikerlärlingen Nadrin, Rövaren Divmea, Eiris av Värdshuset Blinda Vargen, Handelskvinnan Bigne, Hantverkaren Tardog och Lärljungen Sigmi. Tillsammans gav de sig av norrut, mot ett okänt öde.

Besökarna på värdshuset Blinda Vargen

Överlevarna